Skolan behöver vision inte förslag

Att likt Alice i underlandet ha bråttom och inte veta vart hon ska ta vägen är lika ofruktsamt för Ulrica Messing och Christer Sturmark som för Alice. Sveriges regering och riksdag har ingen gemensam vision för skolan eller vården, och därmed går det inte att ge de människor som arbetar inom skola och vård något att tro på inför framtiden. Tillsättandet av IT-strategigruppen reser frågor kring regeringens och riksdagens syn på framtiden och kommuners, landstings och myndigheters förmåga att dra fördel av ny teknik inom den egna verksamheten.

Att vänta på konkreta förslag från IT-strategigruppen på vad som ska göras lokalt är att underskatta varje kommuns, landstings och myndighets vilja att se vad invånarna önskar och ett tecken på frånvaron av visioner från regering och riksdag. Naturligtvis sitter alla och väntar på att miljarderna ska regna som manna från himlen på nya IT-satsningar, på samma sätt som Itis, IT i skolan, fyllde mångas fickor utan att innebära någon konkret nytta för eleven.

Nej, det är inte brist på resurser som gör att inget omvälvande har hänt. Det är bristen på vision om deras verksamhet, och avsaknaden av mått att mäta respektive verksamhets utveckling mot visionen som gör att de i varje kommun, landsting och myndighet existerande förslagen ej kan prioriteras och genomföras. Det krävs en vision och mätning av respektive verksamhet för att hjälpa människor i en organisation att röra sig åt rätt håll. Offentliga sektorn jämför sig gärna med näringslivet. Vid en jämförelse mellan olika företag i näringslivet, så visar det sig att det inte händer något innan högste chefen visar sitt intresse för frågan och driver den. Det samma gäller i offentlig sektor.

Utvärderingen av Christer Sturmarks arbete är därvidlag entydig. Han har misslyckats eftersom han har gjort saker rätt men samtidigt gjort fel saker. Det är förvånande att Sturmark imponerar på så många människor inklusive CS. Samtidigt måste man imponeras över att ordförande Christer Sturmark lyckats få med nästan alla IT-makthavare i arbetsgruppen, men det är tyvärr fel personer som har samlats. Samtidigt kan inte Sturmark lastas för detta. Han har gjort ett gott jobb inom de utsiktslösa ramar som satts. Det visar Ulrica Messing med sitt uttalande: "Gruppens mål är att vara pådrivande, opinionsbildande och rådgivande." Pådrivande och opinionsbildande är ledarens och en lednings roll. Arbetet kan utföras av många, men att driva och bilda opinion och att ha en vision kan aldrig delegeras bort. Frågan är varför regeringen och riksdagen inte har någon vision för skolan eller vården?

 Erbjud Sveriges elever toppresterande skolledare!

Jag känner inte till något företag som lyckats bli framgångsrikt eller ens överleva med den inställningen. Under årens lopp har jag heller aldrig sett en företagsledning bedöma sin egen förmåga genom att betygsätta sina kunder. Det är exakt vad skolledningar i den svenska skolan gör. Konkurrenskraftiga och utvecklingsbenägna företag låter sina kunder betygsätta företagets produkter. Det gör inte skolledningar i den svenska skolan. Många vet inte ens vad de levererar för produkter. De tror att skolans uppgift är att leverera betyg på sina elever. Och inte ens det klarar majoriteten av svenska skolans skolledningar.

Låt oss ta exemplet Eskilstuna. Där talar förvaltningschefen om att skolorna under hans förvaltning ser kontinuerligt förbättrade betyg hos eleverna. Skolverkets redovisning av betygsresultaten för Eskilstunas elever i årskurs 9 de senaste åtta åren, totalt 73 mättillfällen, visar dock att skolorna har underpresterat vid 55 mättillfällen. När motsvarande jämförelse görs för de senaste tre åren finns 32 mättillfällen varav 26 är sämre än förväntat. År efter år underpresterar Eskilstunas skolledning. Hur kan man överhuvudtaget acceptera att resultaten under de åtta åren alltid varit 15-20 procent elever som inte är behöriga till gymnasieskolans nationella program? Det motsvarar knappt 200 elever varje år som inte är behöriga och cirka 400 elever som inte har nått godkänt i minst ett ämne.

Det beror inte på resursbrist i skolan. Det visade sig tydligt i en studie där Svenskt Näringsliv tillsammans med tre kommuner visade att drygt 30 procent av skolans, årskurs 7-9, resurser är tillgängliga för elevens lärande. Och en liknande studie i Gävle gjord ett par år tidigare fick samma resultat. Det finns ingen som helst anledning att tro att Eskilstuna eller andra kommuners skolor skulle använda sina resurser på ett bättre sätt.

Varför tar så många skolledare inte sitt ansvar och styr upp skolans verksamhet så att en avsevärt större del av de tillgängliga resurserna verkligen kommer eleverna till gagn? Varför finns det ingen nollvision för antalet underkända elever? Hur främjar en ledarstil som är känslig för kritik och försvarsinriktad, mycket vanlig i skolans värld, elevers vilja att samtala om utvecklings- och förbättringsmöjligheter i skolan och hur främjar det deras fostran in i det svenska samhället?

Hur kommer det sig överhuvudtaget att Sveriges skolor har så många underpresterande och samtidigt nöjda skolledare? Varför byts de inte ut? Istället för att vara elevtillvänd verkar för en utomstående dagens skola på många håll vara personaltillvänd. Istället för att diskutera åtgärder för en avsevärd kvalitetshöjning och förändring av skolans arbetssätt idag, så diskuteras det om analyser verkligen är riktiga, om siffror stämmer och andra argument som skjuter upp åtgärder som gagnar resursanvändningen och därmed eleverna. Det är ett stort slöseri med både unga människors liv och skattemedel att inte skolans resurser används mer effektivt.